10 maj 2013

Jag vill dö

Ett av de stora shoppingcentrumen i Edinburgh heter Oceanterminal och ligger nere i Hamnen. Dit for jag idag för att spana runt, och spendera ett par timmar. Jag och min nördkompis Kirsty såg nya StarTrek filmen (efterlängtad och riktigt bra i 3D) innan hon behövde återvända till skolan efter lunch. Arkaden är enorm, och där finns en hel drös med olika butiker, så jag strosade in i en musikaffär när Kirsty gått för att hitta lite skotska skivor att ta med mig hem till Sverige i sommar.

När jag stod där vid hyllorna och spanade in en Biffy Clyro skiva som jag var intresserad av kände jag plötsligt att en nysattack var på väg. Hastigt vände jag mig då om till höger för att undvika att nysa ned alla Cdskivor, och nös den största och högsta nysning jag någonsin upplevt. Jag talar om vulkanstorlek och skriket från en födande kvinna här.

Det jag inte märkte av innan jag förlöste detta ljud var att någon ställt sig nära min sida, och nu blockerade vägen för min enorma nysning. Kvinnan intill tittade chockerat på mig när jag snuvattackerade henne, och jag kände att jag ville dö. Jobbigt nog att nysa högt i en butik, det är väl inte direkt något problem, men att jag lyckats sikta på en annan kund är ju rent utav pinsamt.

Jag har dock inte berättat det värsta än. Kvinnan framför mig, som jag precis smittat med alla mina basilusker, var ingen annan än min största idol någonsin; J.K.Rowling.

Jag ville dö. Sjunka genom jorden och försvinna i all evighet. Smälta till en liten pöl på golvet och sedan skuras upp av städpersonalen. Framför mig stod kvinnan som skrev Harry Potter. Kvinnan som förmodligen format mig mest som en person, någonsin, kvinnan som fick mig att plugga in engelska så att jag kunde läsa hennes böcker. Kvinnan vars karaktärer jag klätt ut mig till, skrivit historier om och beundrat. Kvinnan jag hållit utkik efter under hela mitt utbytesår eftersom att jag vet att hon håller till i Edinburgh. Nu stod hon alltså framför mig i en svart skräddarsydd jacka, läderstövlar, en handväska över axeln och med ett oerhört förvånat ansiktsuttryck eftersom att jag precis nysattackerat henne.


Min hjärna började fungera någon sekund senare och jag började babbla ur mig repeterade ursäkter, men hon verkade inte direkt arg. Rowling började faktiskt småskratta och sa att ”You look just as surprised as me about that” Vi delade ett leende, och jag sa återigen förlåt. ”That's okay, really. I've got kids myself, it's not as if it hasn't happened before” Sa hon typ. Jag log nervöst, och höll på att falla ihop av spänning. Jag insåg att det här var min chans att tacka henne för allt, så jag sa nog rätt sluddrigt ”Thanks, by the way, for everything. Your books thaught me english, I can't even begin to explain how much they mean for me.” Hon log ”That's nice. Potterhead are you? Jag nickade ”I like your hair, it's very Lunaish” Rowling gestikulerade mot mig. Jag tackade relativt lungt och ursäktade min nysning ännu en gång, sedan vände vi oss liksom om och gick olika håll i butiken.

Själv smet jag så fort som möjligt ut från affären, iväg till toaletterna och gick igenom någon form av mental instabilitet inne i ett av båsen. Jag skrattade, nästan grät, spelade igenom hela konversationen mellan oss om och om igen i huvudet, och det var helt sjukt. Jag har fortfarande inte insett att det faktiskt hände. Först och främst, JAG HAR TRÄFFAT JK ROWLING. Sedan, HON GILLAR MITT LUNAHÅR. Till sist, JAG NÖS HENNE I PRINCIP I ANSIKTET. Det var tur att hon hade klackar på sig egentligen, det gjorde att jag missade de allvarliga partierna. MEN HERRE JAG HAR TRÄFFAT JKROWLING!!!!! Capslock och många utropstecken är passande i detta sammanhang. 

Jag har gått omkring alldeles tokig och fnissig sedan det hände vid ett-tiden, jag förstår fortfarande inte att det här är verkligheten. Kirsty ringde jag upp när jag lugnat ned mig, och det var skönt att få lite sympati i min upplevelse. Hon har träffat Rowling tidigare, och ja. Jag vet inte vad jag skall säga. Ett livsmål från min bucketlist har uppfyllts. Jag är så himla glad!! Vad är livet alltså?!



3 kommentarer:

  1. Du hade ingen näsduk till hands att be om autograf på...?

    SvaraRadera
  2. Jag vill dö när jag läser detta. o.o
    Att få träffa J.K.Rowling är en av mina största drömmar livet, jag vill skaka hennes hand och, precis som du, tacka henne för allt hon har gett mig.
    Jag hade nog fått en hjärtattack ifall jag hade sprungit på henne så där. D:

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hjärtattack och och förundran fick jag om något! Nu när det gått ett par dagar sedan dess, och tack och lov har jag fått lite perspektiv på händelsen. Dock har jag aldrig skämts så mycket, och kännt mig så tursam på samma gång...

      Radera